ÖDÅKRA. För Maria Ström Søeberg och hennes man Peter var beslutat att adoptera aldrig svårt att ta. I dag har de barnen Olof och Sara som har sitt ursprung i Korea.
– Min man har alltid velat adoptera, för honom handlar det inte om genetik utan om att barnen får växa upp i en kärleksfull miljö. Man formar barnen genom att leva med dem inte enbart genom att föda dem, säger Maria när vi möts i deras villa i Ödåkra.
– I vårt fall var det inte så lätt att få barn så vi bestämde oss relativt snabbt för att adoptera, fortsätter hon.
I januari 2002 hämtade de hem Olof som i dag är tio år och 2005 anslöt Sara, i dag åtta år, till familjen.
– Det som tog tid för oss var pappersarbetet och utredningen. Då bodde vi i Åstorp och där var det en enda person som hade hand om utredningen och hon var sjukskriven. Man ville ju inte stöta sig med socialkontoret så vi sa inget men det var frustrerande, minns Maria.
I familjen Ström Søeberg har det aldrig varit tabu att tala med Sara och Olof om var de kommer ifrån och de har pratat om att återvända till Korea om ett år eller två.
– För våra barn har det aldrig varit något tvivel. De har en magmamma i Korea och jag är deras hjärtemamma. Deras ursprung har alltid funnits med och vi har tittat på bilder och pratat om det.
Däremot finns det mycket missuppfattningar om adoption menar Maria.
– Vi kan få absurda frågor som: var det dyrt? Är de riktiga syskon? Vet du vem deras riktiga mamma är? Folk ställer dem i all välmening men det är klart att de är riktiga syskon och jag är deras riktiga mamma, sedan har de även en biologisk mamma.
– Vissa verkar också tycka att vi gjort något bra som tagit hand om två barn, men vi är inga hjältar. Det här var vårt sätt att bli mamma och pappa och det var ett själviskt beslut, inte ett försök att rädda världen.
För Maria har kontakten med andra adoptivfamiljer varit viktig från början och redan inför det att hon och hennes man skulle genomgå utredningen träffade de en grupp med blivande adoptivföräldrar genom kommunen.
– Innan vi fick barn kände jag bara vänner som fått barn i magen och de tillhörde en annan grupp. Det var viktigt att ha ett eget nätverk där man innan barnen kom kunde dela glädje och frustration över utredningen, handläggare och väntetider och efteråt kunde prata om frustrationen över alla konstiga frågor, de blev som en bvc-grupp.
Publicerad: 29. juni 2012 00:18